Senaste nytt från Hundorp, Gudbrandsdalen
Mina händer och fötter värker, och hela kroppen är mör. Bonnabränna-zonerna är röda. Jag vill gå och lägga mig, fastän klockan inte ens är halv nio. Vad händer?
Jo, jag jobbar. Jag har äntligen inlett ett normalt arkeologiskt sommarhalvårsliv. Jag sliter och släpar jord och stenar hit och dit måndag till fredag, och i Gudbrandsdalen har det slutat lukta gödsel. Lammen som såg nyfödda ut för två veckor sedan börjar växa till sig, och på åkrarna börjar grödor spira. Björkarna börjar bli gröna här, även om de var gröna för längesedan när jag lämnade Göteborg för tre veckor sedan.
Det är ett härligt liv här, som ett vuxendagis. Vi är inkvarterade på ett hotell som slagit igen. Jag vet inte hur längesedan det stängde, men det är lite Pompeji-känsla över den övergivna städvagnen i korridoren där random upphittade saker fortfarande ligger slängda, och köksskåpen där vi hittar kvarlämnade skålar med cornflakes.
Och ibland blir det lite the Shining-känsla, vilket vi förstås skämtar vilt om. Det är otäckt att gå ner i tvättstugan i hotellets källare efter att alla andra gått och lagt sig, och längre ner i källarkorridoren ligger även hotellets bar. Den kan bli riktigt mysig om man tänder ljusen, slår på värmen och fyller de dammiga kylarna med öl och vin, men nu är den mest spöklik. Man kan nästan se Jack Nicholson sitta där och prata med sig själv.
Men nu ska jag inte klaga - vårt boende är fantastiskt, lyxigt och mysigt. Det ligger visserligen på krypavstånd från E6-an, men också i en fantastiskt vacker dal omgiven av gravhögar och något jag misstänker är en pajad domarring i trädgården. På lagom avstånd finns ytorna vi gräver ut, mataffärer och Vinmonopol (där vi försöker undvika att handla så länge de danska och svenska kollegorna åker hem då och då...)
Frukost med kärlek
Keramik från förrförra millenniet
Jag älskar att besöka min gamla studiemiljö. Sambon och hans trogna kurskamrater jobbar fortfarande strävsamt med sina masteruppsatser, och vid det här laget känner de materialet från studenternas utgrävningar i Ytterby utan och innan. Nyligen gav de sig även in på att limma ihop några av de keramikfragment som synligt hörde ihop. Då händer något magiskt - man inser hur stora vissa av kärlen egentligen var, vilken form de hade och hur de såg ut. För trots att man som arkeolog vet ungefär hur olika perioders keramik såg ut, är det en helt annan upplevelse att se den i verkligheten.
Det tar tid att installera ArcGIS
Det är tur att man kan virka under tiden...
Arbetet fortsätter...
På måndag är det sista kurstillfället på min dräktkurs, och då ska jag och tanterna ha dräkterna på oss. Det blir första gången på mycket länge jag faktiskt har på mig hela kalaset! Jag ska förstås ta en massa bilder, men det får bli ombyte innan jag åker hem. Bohusdräkt på spårvagnen hem till Biskopsgården känns inte som någon bra idé, även om jag säkert skulle få ett par intressanta blickar.
Tack och lov har jag hunnit sy klart alla de mest omfattande ändringarna. Nu återstår bara att använda dräkten under sommarens roliga tillställningar!
Fyllt år utan att knappt märka det själv
Min födelsedag igår gick så obemärkt förbi att jag knappt kom ihåg den själv! Och mamma skickade sms-grattis en dag för tidigt (hon om någon borde veta när jag är född).
Trots det fick jag en fin dag med gratulationer, fint väder och svärfamilj som sjöng i telefon.
Imorse hörde jag på Bandit Rock att det idag är exakt 28 år sedan Metallica gjorde sitt första liveframträdande. Jag är alltså + en dag lika gammal som Metallica som liveband!
Det ni.
Och det är redan söndag...
Hjälp, är det redan söndag?
Gårdagen gick kusligt fort. Jag satt större delen av dagen med min GIS-hemtenta och försökte få den klar, innan kvällen urartade i film och mys. Det var ingen svår hemtenta, den bestod mest av grundläggande frågor som Vad är vektordata? Vad är ett referenssystem? Det var bara att skriva. Men vissa frågor krävde en titt på Lantmäteriets hemsida, som passnade nog ligger nere för service den här helgen. Härligt. Och jag som hoppades på att kunna skicka iväg tentan redan igår och aldrig mer behöva titta på den.
Idag är det full fart med nästa uppgift - att förbereda ett föredrag jag ska hålla i härliga Århus i Danmark. Det är ett Student symposium om vikingatida och medeltida historia, och jag tycks vara en av få arkeologer. Jag sticker ut lite med mitt föredrag om handelsvägar i Österled, medan de andra föredragen verkar handla mycket om språkhistoria, Eddan, mytologi och hövisk diktning.
Trots att jag har hållt liknande föredrag förut, visserligen inte på engelska men däremot på ryska (!) vågar jag inte riktigt se livet från den danska sidan, utan vill vara väl förberedd.
Dags att få ordning på stolpar och powerpoint alltså! (Kan vi inte hitta en svensk översättning på powerpoint, förresten? Kraftpunkt-presentation?)
Lugnt på jobbet
Och jag som trodde att det skulle bli en tuff vecka! Det är ju hur lugnt som helst, och jag är mycket mindre stressad nu än förra veckan.
Då: 3-dagarsseminarium i idéhistoria, jobb och GIS-uppgifter samtidigt.
Nu: jobb hela veckan, men så lite tryck i kundtjänst att jag hinner stressa ner och reflektera mellan samtalen. Vi spekulerar i vart alla tagit vägen och varför det ringer så lite denna vecka. Är det fortfarande sportlov någonstans? Semester? Restresor? Influensa?
Likadant på vägarna och i spårvagnen i morgonruschen. Kollegorna undrar vart bilköerna tagit vägen och jag märker att det är mindre trängsel än vanligt på spårvagnen.
Oavsett varför, så är det lugnt och skönt och folk får gärna stanna i fjällen/Thailand.
Jag har gott om tid att grubbla och planera, och på något sätt går det inte att bli trött i det här härliga vårljuset. Det är ljust när jag vaknar och ljust när jag kommer hem, och trots att det är likadant varje vår, blir man år efter år lika glad och förvånad. Trots samma mängd sömn, mat och jobb är man piggare!
Det ser jag fram emot just nu: Danmarksresa!
Detta tar jag ett djupt andetag och kavlar upp ärmarna inför: mer GIS-plugg.
Detta kopplar jag av med just nu: Handarbetandet och pysslandet! Senast kombinerade jag Sveriges mästerkock med kantstickningar på livstycket till Tjörndräkten. Det funkade ganska bra.
Detta lyssnar jag på till och från jobbet: Bandit Rock och deras eviga upprepande av ungefär samma rocklåtar, t ex Nirvana, Dio, Muse och Foo Fighters. Testar de aldrig nya låtar? Men radioprataren Bollnäs-Martin som jag numera gillar på Facebook (och då är det ju på riktigt) är såpass charmig att det funkar ändå.
Allt på en gång
Nu har allt kört ihop sig igen! Båda mina distanskurser toppar med övningar och deadlines samtidigt som bemanningsföretaget bokat in mig på massor av jobb, och ett föredrag jag ska hålla i Danmark på ett studentsymposium ska förberedas samtidigt som folkdräkten ska sys och kakor ska bakas till sykursen, och lunchlådor måste göras, om jag inte ska ruinera mig. Det blir inte mycket sömn nästa vecka, med tanke på hur långt jag måste åka till jobbet samtidigt som jag kommer hem sent från kvällsaktiviteterna. Tur att allt är roligt!
Samtidigt är jag just nu lite apatisk, efter att ha stångat skallen blodig mot GIS-programmet ett par timmar. Det är ju trots allt lördag, man kanske får pausa lite?
Trevlig helg!
Ärvd skönhet
Jag är fjärde generationen som bär och syr på vår Bohusdräkt. Min mormors mor började någon gång på 1930-talet. Hon sydde ett rött livstycke till Tjörndräkten, som min mamma bar när hon dansade folkdans som ung. Min mormor fyllde på med ett blått livstycke. Det finns tillhörande särkar, förkläden, hättor och en kjol. Efter att de hängt i olika garderober under många år är det dags att blåsa liv i handarbetet. Och det gör jag, på en sykurs där jag plockar enorma tantpoäng och sänker medelåldern med säkert 50 år.
Efter att ha varit handarbetslös under alla studieår njuter jag i fulla drag av det här. Att skapa med händerna och ta hand om familjens eget kulturarv är så bra det kan bli. Dessutom måste dräkten vara färdig till sommaren....
Handens arbete
Jag var tvungen att ta mig för något i vintras, innan julen muntrade upp. När det var som gråast fick jag cravings på allt som var grönt, skönt och rogivande. Med fantastisk tajming kom min mamma över en bok om virkade landskapsstjärnor. Ja, det finns faktiskt. Varje landskap har inte bara en blomma, en växt, ett djur, en maträtt, ett vapen... utan också en virkad stjärna. Här är Västergötlands landskapsstjärna, i gröna nyanser som jag fortfarande älskar att omge mig med.
Och som alla handarbetsprojekt så är det - inte färdigt. Stjärnorna ska fogas samman till en pläd, som ni nog kan gissa. Men jag vet inte när.
Tankens vindlingar
Jag läser med stor behållning två distanskurser denna vårvinter. En i GIS (geografiska informationssystem) och en i Antikens, medeltidens och renässansens idéhistoria. De är förstås sinsemellan så olika att det knappt går att syssla med båda på samma dag. Möjligen kan vi svänga ihop en flummig diskussion om hur äldre tiders lärde betraktade världskartan och universum och gjorde tidiga försök att rita kartor, som under den senare hälften av 1900-talet landade i hyfsat exakta mätningar med datorns hjälp. Men det blir långsökt.
Att plugga med internets hjälp, och därmed slippa se andra studenter, är fantastiskt. Eftersom jag börjar närma mig 30-årsåldern har jag utvecklat en misantropi av sällan skådat slag - särskilt mot de människor som är där jag nyligen var i livet. När jag var student i 22-årsåldern avskydde jag fortfarande tonåringar, som jag nu mest tycker är söta. Nu är irritationsmomentet alla högljudda bohemer som driver runt på Humanisten, höga av sina egna, nyupptäckta intellekt. Håll käften, så kloka är ni inte än, vill jag ropa. Gå med i a-kassan istället! Världen behöver inte ännu en litteraturvetare!
Tack och lov ropar jag inget sådant. Jag sitter hemma och övar på att söka i databaser i MapInfo (översta bilden) istället, och lyssnar på inspelade föreläsningar om Platon och Aristoteles (ovan). Att upptäcka en ny disciplin känns lika svindlande som när jag, ung och högljutt intellektuell, läste arkeologi för första gången. Man upptäcker nya landskap av tankar och idéer, och blir hög på sina egna insikter. Numera bekvämt sittandes vid köksbordet!
Perestroika i biblioteket
Och så här har det sett ut länge nu. De nya fina väggfasta hyllorna från IKEA har varit halvvägs uppe ett bra tag. Allt som fattas är rätt skruvar, som jag ska köpa imorgon, eller övermorgon... Till dess bor en stor del av boksamlingen på golvet och i fönstret.
Gerillaförkylning
Den här gerillaförkylningen (syns inte, hörs inte, slår bara till ibland) har förföljt mig hela veckan! I onsdags mådde jag strålande och kunde gå till jobbet, men igår kände jag mig plötsligt febrig och fick gå hem från jobbet efter en halv dag. Jag lade mig i soffan och virkade framför usla program som "Biggest looser" och "Masterchef" (tv har verkligen ett stört förhållande till mat!) och mådde förstås bättre på nolltid.
Nu har jag en ledig dag och tänkte jobba med min GIS-kurs dagen lång, och vad händer? Jag känner mig matt och får ont i halsen igen! Vad är det här? Är förkylningen bara förtäckt arbetsskygghet?
Jag hajar. Min kropp vill egentligen bara ligga i soffan.
Förkyld!
Förkylningen som dykt upp som en liten känning då och då har äntligen brytit ut, och allt jag tänkt göra har fått skjutas fram - jobba med GIS-kursen, gå och simma, lyssna på arkeologiskt seminarium och fika med vänner. Jag är nedbäddad i soffan och har beväpnat mig med te och fjärrkontroll.
Den gotländska GIS-kursen på distans har jag varit nyfiken på länge. Eftersom jag registrerat mig på flera olika små distanskurser vid olika universitet den här terminen, kan jag jämföra processerna vid antagning, registrering och inloggning... och vilken röra! Varje lärosäte har sina egna rutiner, sina egna sätt att skicka ut användaruppgifter, låta studenterna logga in, sin egen digitala plattform. Användarvänligheten varierar kraftigt, och olikheterna blir rent skrattretande. Hur svårt kan det vara att skaffa ett enhetligt system? De mest anrika universitetens digitala lösningar är bökigast, medan de yngre och piggare högskolorna uppvisar betydligt smidigare plattformar.
Innan jag gav upp alla försök att vara effektiv igår installerade jag i alla fall programmet MapInfo, i vilket man hanterar kartdata och arbetar med lager av geografisk information. Att installera det var så enkelt att jag blev rent chockad. Informationen som kursledaren lagt upp på Högskolan på Gotlands trevliga nätportal var glasklar. En länk och nödvändiga nätverksnycklar var allt som krävdes. Kontrasten mot min göteborgska utbildning är så skarp att jag nog inte ska gå in på detaljer.
Hur mycket MapInfo skiljer sig från det ofta använda GIS-programmet ArcGIS vet jag inte, så där ber jag att få återkomma. Jag vet heller inte hur mycket ens framtida arkeo-digitala kompetens hänger på vilket av programmen man lär sig. För arkeologer på den svenska arbetsmarknaden är Intrasis det kanske viktigaste programmet att kunna hantera, men kurser i Intrasis lyser (mig veterligen) med sin frånvaro på universiteten. Istället får de lyckliga få som anställs av Riksantikvarieämbetet en kortare kurs i programmet, som används för att lagra och analysera utgrävningsdata. Först helt nyligen började några av mina kollegor vid Göteborgs universitet använda Intrasis vid sina utgrävningar, och jag hoppas att det kan bli starten på en positiv trend. Intrasis-licenser är visserligen ruggigt dyra, men genom att lära upp blivande arkeologer i användningen av digitala kartprogram från början sparar man tid och pengar när vi väl blir kommer ut på arbetsmarknaden. Uppenbarligen.
Apropå arbetsmarknaden går jag i väntans tider (i professionell mening). Jag hänger kvar på mitt mysiga kundtjänstjobb, men trots att jag inte hade tänkt bli kvar där resten av livet vet jag ingenting om vad framtiden har i sitt sköte. Alternativen dyker dock upp med jämna mellanrum, och till sommaren hoppas jag på nya erfarenheter!
